Detta är en bild på
min balklänning som jag bar i våras när jag gick på det traditionella event som kallas "Bal" som alla treor har möjligheten att gå på dagarna innan studenten.
Jag var inte särskilt sugen att ens gå på balen från början men efter lite påtryck från min mamma (och kanske lite grupptryck från andra) så bestämde jag mig för att gå, vilket jag idag är väldigt glad för eftersom jag hade så j---a roligt och det var verkligen en upplevelse att minnas!
Att jag lägger upp bild och skriver om detta nu är för att jag och min man kom in på ämnet härromdagen. Ämnet var att min mamma sytt klänningen och vilka åsikter vi har om den!
Min mamma fick aldrig gå på sin bal eftersom hon endast gick en tvåårig utbildning och har sedan dess önskat att hennes döttrar ska gå på bal och att hon skulle få sy klänningarna. Jag, som person, strävar ofta (läs: alltid) efter att vara allt annat än mainstream så att få en egendesignad klänning var ju allt annat än fel.
Jag valde mellan att vara sockersöt eller supersexig när det kom till stil av klänning. Det blev sockersöt! Jag tänkte stort: "Ska jag på bal så ska jag gå hela vägen!"
Jag skulle få leka prinsessa för en kväll, ha en unik klänning och synas.
Jag strävade inte efter att klänningen skulle bli perfekt. Eller håret, eller naglarna, eller skorna, eller allt det andra. Vill man ha något perfekt blir det inte som man tänkt sig och då blir man besviken, mer logiskt än så är det inte. Det jag strävade efter var att känna mig självsäker i det jag hade på mig för då utstrålar man skönhet. Och jag blev nöjd, inte med min frisyr i och för sig men jag var lika glad för det och fick en underbar kväll. Det är väl allt som räknas?
Jag kände att jag vill skriva lite om mina tankar kring min balklänning då min man berättade att det var personer i min närhet som sagt att de inte tyckte att min klänning var fin. Å andra sidan visste jag att min klänning var utöver det vanliga och skulle skapa en del reaktioner.
Men själva grejen att mina vänner kan fejka och säga till mig att klänningen är fin och att jag är vacker men sedan gå och säga att de inte alls tycker så. Det är ljugandet som upprörde mig, lögner rakt i mitt ansikte. Jag tål sanningen! Jag är tillsammans med en kille som vid ett flertal tillfällen sagt ärliga åsikter som kanske är sårande först men hellre det än en s.k. "vit lögn". Jag är tuff nog! Och honom har jag valt.
Ärligheten och den brutala sanningen, den har jag valt! Sanningen, kritik och olikheter i tycke kan jag hantera men jag kan inte riktigt hantera LÖGNER, varken vita eller lögner av andra färger.
Min man tyckte att min klänning var
för söt, kort sagt. Han gillade min idé och tanke bakom klänningen men tyckte jag såg ut som en sjuåring som skulle på kalas (mina ord). Hans ord gjorde dock inte särskilt ont då det inte kom som en överraskning eftersom jag såg i hans ansikte den söndagen att han inte tyckte att jag var särskilt fin, men det kompenserade jag för på studentdagen då jag hade en sexig fodralklänning istället.
And that one he liked.
OCH här är två bilder från min studentdag, bara för att visa:
jag (längst till höger) med tre av mina finaste tjejer
close up; vit fodralklänning med vit sidenband runt midjan som slutar i en vit ros "snett-framme" gjord av siden och organza
