Läste precis ett inlägg som fick mig att tänka lite. På det här med vänner och vad de innebär. Att stå mellan kärleken och vänskapen. På värderingar.
So lets go...Jag gör i princip allt för mina närmsta vänner. Det handlar om ständiga självuppoffringar men också om nästan likväl ständiga sårade känslor då jag gång på gång blir påmind om att jag helt enkelt bryr mig mer om mina vänner, att de betyder mer för mig än vad jag gör för dem. Till exempel, Jag har alltid varit den tjejen som gjort allt i min makt för att mina vänner inte ska känna sig bortglämda, ouppskattade eller att de kommer i andra hand, detta är inte det lättaste och jag har säkert misslyckats och gjort fel ett antal gånger. Jag har alltid intalat mig själv att vem jag än får känslor för så ska jag inte försumma mina vänner (jag har läst lite för många tjejtidningar/tjejartiklar/tjejböcker i mina unga år kanske?) Därför är det en kamp när det kommer till boyfriend vs friend. Varenda gång hade jag valt mina vänner, för det är den värdering jag har. Även om mitt hjärta hade krossats då jag inte fått vara med min kärlek och av den anledning att de flesta av mina vänner inte hade gjort samma sak. Hypotetiskt sätt. Jag hade aldrig begärt något sånt och å andra sidan vad är det för kompis/pojkvän som ber en välja? Och med tanke på att mina vänner är förnuftiga och underbara och min pojkvän fantastisk så kommer jag förhoppningsvis aldrig hammna i denna situation.
Om jag hade behandlat mina vänner (inte varenda en) som de behandlar mig hade jag varit självisk och nonchalant. Men jag bryr mig för mycket om dem och alla har vi brister - ingen är perfekt, och det kräver jag inte heller. Jag själv är långt ifrån perfekt.
Det beteende som jag skrivit om gäller såklart inte alla mina vänner. Det finns de som hör av sig, håller vid sitt ord, bryr sig och också (likt mig) inte tar sina vänner förgivet. För ingen gillar väl känslan av att bli tagen förgivet? vara ouppskattad? bli försummad? och att anstränga sig för ingenting? När det händer mig av mina vänner blir jag sårad. Jag skulle kunna sluta anstränga mig och skita i vilket, men de betyder för mycket för mig och jag förlåter dem för det är så vänner gör. Men det finns en gräns. Jag tänker inte för alltid ligga på marken och kräla efter en viss vän som bara sprider tomma ord omkring sig och knappast bryr sig. Men när hon väl bestämt sig för att bete sig som en äkta vän, eller bara själv behöver en äkta vän, då kommer jag finnas där.
Nu kanske allt detta låter lite (läs: ganska) larvigt och töntigt men vad jag vill säga är att mina närmsta vänner betyder oerhört mycket för mig. Jag gör allt för dem och det gör ont när jag inte träffar dem så ofta (till exempel för att de bosatt sig i USA bland annat...) eller när de sviker (det är sällan så allvarligt som det låter, men jag tar åt mig då det faktiskt känns).. Jag inser att i framtiden (när vi blir äldre, "stadgar oss" osv) kommer alla vara i par, så att säga, men ändå: vänner är ens familj som man valt själv. Och jag hoppas att mina vänner trots allt kommer ha tid för mig i sina liv såsom jag kommer ta mig tid för dem. Det är det som skrämmer mig: att vi växer upp och skiljs åt.
Tro nu inte att jag inte är en romantiker, för det är jag. Big time. Jag förstår den starka oudvikliga kärleken, eller kanske inte förstår den men jag har upplevt den. När mina känslor har väckts för någon speciell kämpar jag för honom, för oss. Ett förhållande kan fungera så länge det finns känslor så jag är inte den som släpper taget i första hand. Å inte i andra, tredje eller ens tioende hand. Jag kan också påstå att min älskling betyder allt för mig, kan inte andas utan honom och allt det där som jag känner. Men jag försöker till maximum att behålla fokus och inte släppa världen runt omkring mig, glömma mina vänner och inte se något annat än mig. honom. vi. Det är inte lätt för jag har aldrig varit så här kär tidigare.
Detta inlägg handlar främst om vänskap, och inte om kärlek så ska inte tappa den röda tråden. Men vill tillägga att det finns ju de som blir blinda av kärleken. Det kanske nästa inlägg ska handla om...?!
Så jag hade inte kunnat leva utan honom men verkligen inte utan mina vänner heller. En del av mina vänner hade jag kunnat flytta för eller vad som helst. Gå genom eld och genom vatten. Jag har vänner av alla sorter (om man nu kan uttrycka det så..) som alla betyder lika mycket. Som jag älskar på grund av olika anledningar. De som jag kan prata med, de som får mig att skratta, de som alltid finns där, de som jag är trygg med, de som jag delar intressen med, de som har äventyrslystnad och mycket annat.
Jag tycker helt enkelt att vänner och vänskap, överlag, är en av de saker i vardagslivet som lätt tas förgivet, för de riktiga vännerna finns ju alltid där. En av de saker som inte uppskattas som det borde. En av de saker som på något sätt inte blir prisade som det förtjänar. Samma gäller familjen. Samma gäller hälsan. Samma gäller kunskapen. och annat. Vi har det, vi älskar det, vi uppskattar det, vi är lycklig av det. Det sägs inte men vi vet det. Det kanske är det som är poängen: vi bara vet att det är så, så vi behöver varken visa eller säga det. Annat är det i en relation mellan två människor som är kära i varandra där vi måste vårda och bevisa vår kärlek både dag och natt, både nu och då, både för honom/henne och alla.
